Jdt 10

a 6. Judit 8,33

Judit begiver sig till det assyriska lägret.

1 Sedan hon hade upphört att ropa till Israels Gud och talat alla dessa ord till slut, 2 reste hon sig upp från sin bön och kallade till sig sin kammartärna och steg ned i huset, där hon plägade uppehålla sig under sabbaterna och på sina högtidsdagar. 3 Och hon tog av sig säcktyget som hon var iklädd och lade av sina änkekläder. Därefter tvådde hon sig hel och hållen i vatten och insmorde sig med dyrbar salva; sedan ordnade hon sitt hår och satte på sig en huvudprydnad och iförde sig sina högtidskläder, dem som hon hade burit i sin man Manasses’livstid. 4 Och hon satte sandaler på sina fötter och tog på sig sina fotstegskedjor och armband och fingerringar och örhängen och allt vad hon hade att pryda sig med, och hon gjorde sig mycket skön, så att hon skulle bliva tjusande att skåda för alla de män som fingo se henne. 5 Sedan gav hon sin kammartärna en lägel vin och ett krus olja; hon fyllde ock en ränsel med mjöl och fikonkaka och rena bröd och lindade noga om alla sina kärl och gav dem så åt tärnan till att bära.

6 Därefter gingo de ut till Betyluas stadsport och funno Osias och stadens äldste Kabris och Karmis stå där. 7 När dessa fingo se henne och blevo varse förändringen i hennes utseende och de nya kläder hon hade ifört sig, förundrade de sig övermåttan över hennes skönhet. Och de sade till henne: 8 »Må våra fäders Gud låta dig finna nåd, så att det som du har för händer bliver fullbordat, till triumf för Israels barn och till Jerusalems upphöjelse.» Och hon tillbad Gud. 9 Därefter sade hon till dem: »Bjuden att man öppnar stadsporten för mig, så vill jag gå ut ur staden för att fullborda det som I haven talat med mig om.» De befallde då de unga männen att öppna för henne, såsom hon hade sagt. 10 Och dessa gjorde så. Då gick Judit ut, följd av sin tjänarinna. Och männen i staden stodo och sågo efter henne, till dess hon hade stigit ned för berget och hunnit igenom dalen, så att de icke vidare kunde se henne.

11 Men de gingo raka vägen genom dalen, till dess hon träffade på en assyrisk fältvakt. 12 De hejdade henne och frågade: »Till vilka hör du? Och varifrån kommer du? Och vart ämnar du dig?» Hon svarade: »Jag är en hebreisk kvinna och har smugit mig bort ifrån mitt folk, därför att de skola komma att lämnas till byte åt eder. 13 Och jag är på väg till Holofernes, eder härhövitsman, för att framföra till honom ett sannfärdigt budskap: jag vill visa honom huru han skall gå till väga för att bliva herre över hela bergsbygden, utan att en enda varelse eller en levande själ skall komma att saknas av hans manskap.» 14 När nu männen hörde vad hon sade, och när de därjämte lade märke till hennes utseende och funno det förundransvärt skönt, sade de till henne: 15 »Du har räddat ditt liv genom att skyndsamt begiva dig hitned till vår herre. Gå nu fram till hans tält; några av oss skola ledsaga dig, till dess de hava överlämnat dig i hans händer. 16 Och när du kommer inför honom, skall du icke bliva förskräckt, utan för du fram detta ditt budskap till honom, så skall han behandla dig väl.» 17 Och de valde bland sig ut ett hundra man såsom följe åt henne och hennes kammartärna. Dessa förde dem så till Holofernes’ tält.

18 Nu strömmade folk tillsammans från hela lägret, ty ryktet om hennes ankomst hade spritt sig bland tälten. De kommo och ställde sig omkring henne, där hon stod utanför Holofernes’ tält, medan man gav honom bud om henne. 19 Och de förundrade sig över hennes skönhet och förundrade sig över Israels barn för hennes skull. Och de sade till varandra: »Vem kan förakta detta folk, som har sådana kvinnor bland sig? Nej, det är icke rådligt att lämna en enda av dem vid liv, ty om de släppas fria, så skola de förmå överlista hela världen.» 20 Och de som höllo vakt hos Holofernes, så ock alla hans tjänare, kommo ut och förde henne in i tältet. 21 Och Holofernes hade gått till vila och låg i sin säng under myggnätet, som var vävt av purpur och guld och besatt med smaragder och andra ädla stenar. 22 Och de gåvo honom bud om henne; då gick han ut i tältets yttre rum, och silverlampor buros framför honom. 23 När nu Judit kom inför hans och hans tjänares ögon, uppfylldes de alla av förundran över hennes skönhet. Och hon föll ned på sitt ansikte och gav honom sin hyllning, men hans tjänare reste upp henne.